Vad har nedläggningen av TV4:s lokalredaktioner med händelserna på Krim och i östra Ukraina med varandra att göra? I sak givetvis ingenting. Men som åskådliggörande av extremkonsekvensen av frånvaron av opartisk information och kritisk granskning, desto mer talande.

I en mångfald av mediekanaler kan vi i väst följa händelseutvecklingen i Ukraina och förfäras över att möta invånare i de östra delarna av Ukraina som indoktrinerats av en totalt ensidig bild av skeendet. Som på fullt allvar tror att det sitter en fascistisk diktatur i Kiev i full gång med att planera omfattande förföljelser av den rysktalande befolkningen.

Hur kan de så okritiskt svälja Putins propagandalögner och varför lyssnar de inte på de medier som förmedlar en helt annan och nyanserad skildring, undrar vi. Svaret på den frågan är mångbottnad och komplex, men en viktig förklaring är avsaknaden av en oberoende medietradition i de forna Sovjetrepublikerna. Det för oss självklara att ha medier som kritiskt och utan egna agendor och maktambitioner granskar såväl offentliga som privata makthavare, var naturligtvis helt otänkbar i kommunistdiktaturens Sovjetunionen. Och även om en mediekultur med västeuropeiska förtecken börjat byggas upp i den politiska pluralismens kölvatten efter Sovjetväldets kollaps, så är det i Ukraina lång väg kvar att gå innan medierna har ett anseende, en trovärdighet och – inte minst – spridning som kan jämföras med Västeuropas.

Utan tillgång till respekterade medier, och utan förtroende för de medier som finns, är befolkningen ett lätt byte för en väloljad propagandaapparat.

I Sverige har vi länge haft en priviligierad mediesituation. Den statliga radion och tv:n har lång tradition av att stå fritt från makthavarna i kanslihuset och följaktligen visar opinionsmätningar år efter år på ett högt förtroende hos svenska folket. Lokal- och regionalpressen är väl förankrad i samhället och i nästan alla större och medelstora städer finns en egen tidning som spelar en viktig roll i den lokala politiken och civilsamhället. Ett finmaskigt nät av lokalredaktioner har säkerställt att även händelser och makthavare i centralorternas omland uppmärksammas och granskas med kritiska ögon. Viktigast av allt i den svenska mediebilden har dock varit den stora hushållstäckningen, som medieforskare världen runt betraktat med avund. En mycket stor andel av de svenska hushållen har prenumererat på en dagstidning och dessutom med stor regelbundenhet tagit del av nyhetssändningar i tv och radio. Med rätta har den höga konsumtionen av nyhetsmedier betraktats som ett fundament för demokratin. Välinformerade medborgare med tillgång till opartiska och vederhäftiga massmedier har setts som ett effektivt värn mot extremistiska och populistiska rörelser.

Men sedan ett par decennier tillbaka pågår en ständig och accelererande förändring av det svenska medielandskapet, som också successivt förändrar förutsättningarna för den demokratiska processen. Orsakerna till de snabba förändringarna är flera och i huvudsak krasst ekonomiska. Konsekvenserna är däremot entydiga. Allt färre svenskar tar i dag kontinuerligt del av ett brett nyhetsutbud med fokus på samhällsfrågor. Färre hushåll får en morgontidning hem i brevlådan varje dag och andelen svenskar som regelbundet följer nyhetssändningarna i Sveriges Television, TV4 och Sveriges Radio sjunker långsamt från år till år.

Länge har lokalpressen ansetts vara Mediesveriges tryggaste och mest svårhotade bastion, skyddad från konkurrens från gratistidningar och digitala utmanare av sin unika förankring och sitt lokala kunnande. Men de allra senaste åren har även lokalpressens ställning hotats på allvar. Mer och mer av tidningarnas innehåll har producerats centralt, samtidigt som lokala redaktioner har lagts ned eller slagits ihop till större enheter. I en artikel i Göteborgs Posten berättar Gabriel Byström att det bara under 2013 försvann 400 tjänster från svenska dagstidningar, samtidigt som ett fyrtiotal lokalredaktioner lades ned (länk). På den regiontidning där jag arbetade några år på 1980-talet fanns då tio lokalredaktioner, var och en bemannad av en eller två journalister. I dag har antalet lokalredaktioner krympt till tre.

Sammantaget är vi långsamt på väg mot en tudelning av den svenska mediekonsumtionen. En krympande grupp välinformerade fortsätter att läsa tidningar och se på radio- och tv-nyheter, samtidigt som de också inhämtar information och nyheter via olika kompletterande digitala kanaler. Samtidigt växer andelen svenskar som inte följer dagliga nyhetsmedier, och därmed inte tar del av vare sig lokala, svenska eller internationella nyheter. Ett nytt uttryck – ”news avoiders” – har dykt upp: människor som väljer bort nyheter om politik, samhälle och internationella händelser och bara följer de områden som intresserar just dem, ofta i specialiserade digitala kanaler. Som konsekvens får vi medborgare som inte följer debatten om händelserna i Ukraina, finansdebatten mellan Anders Borg och Magdalena Andersson eller diskussionerna om den svenska skolan. I stället kan de allt om fågelskådning, allsvensk fotboll, Game of Thrones eller fermentering av grönsaker. Eller – och det är långt värre – väljer man bort den traditionella nyhetsrapporteringen med dess krav på kritisk granskning och allsidighet, till förmån för smala mediekanaler som ensidigt bekräftar ens egna uppfattningar. Professionella och opartiska nyhetsmedier betraktas som ”motståndare” som går i etablissemangets ledband och medvetet förtiger obehagliga ”sanningar”. I stället skapas mediemiljöer där alla tycker lika, en utmärkt grogrund för allt mer paranoida konspirationsteorier – och därmed för politiska rörelser präglade av populism och extrema åsikter. Och då är parallellen med propagandakriget i östra Ukraina inte lika långsökt längre.

I ett internationellt perspektiv är förstås den svenska mediekonsumtionen fortfarande hög och betraktas säkert med avund på många håll i världen. Men den en gång så höga och spridda tillgången till kvalificerade nyhetsmedier eroderar – i små, små steg.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.  Våra medarbetare bloggar tillsammans här på Intellectabloggen.

Bild: Teteria Sonna (Flickr, Creative Commons)