En fot in. Lite arbetsprover och en chans att få visa vad man går för. Bara en fot in.

Det var vad jag drömde om den där sommaren för tjugo år sedan. Jag hade inte mycket till nätverk eller kontakter inom branschen, som då sades vara så viktigt, liksom det sägs vara idag. Men en kontakt till en kontakt ledde i alla fall till en liten tidning djupt inne i skogen.

Läsekretsen var ganska begränsad och även ålderstigen.

Om någon hade kommit på idén att göra en läsvärdesundersökning skulle antagligen dödsrunorna visa sig vara de mest lästa texterna.

Men det var en tidning.
Jag fick vara med och jag fick skriva. Och jag fick känna av nyhetspulsen. En eftermiddag kom en häst galopperande utanför mitt fönster, längst med Storgatan och kunde fångas in nere vid macken. Ryttaren som hade ramlat av i backen klarade sig fint. Men lite spännande var det.

Jag fick förresten inte bara skriva och fotografera. Det förväntades också att man själv framkallade sina bilder nere i mörkrummet som låg i redaktionens källare. Och varje torsdag satte jag mig och körde de 17 milen till tryckeriet för att lämna över disketterna med de layoutade sidorna. Internet och skicka filer via ftp – hahahaha!

Men det var ju faktiskt tack vare det där sommarjobbet som ledde till praktik som ledde till… Den där foten visade sig faktiskt vara så himla, fantastiskt viktig!

Du som har möjligheten – ge någon chansen, öppna dörren! Kanske för Någon som inte redan finns i ditt nätverk, Någon som du inte delar gener med eller Någon som inte brukar gå på exakt samma gator som du själv?

Någon kanske kan bidra med rätt mycket hos dig?

 Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.  Våra medarbetare bloggar tillsammans här på Intellectabloggen.