En av den gångna veckans stora snackisar var utan tvekan intervjun med förra centerledaren Maud Olofsson i Aktuellt i tisdags. Maud Olofssons medverkan fick stor uppmärksamhet av två skäl – dels för att hon valde att framträda i tv efter att ha sagt nej till att låta sig utfråga av riksdagens konstitutionsutskott, dels för hennes konsekventa vägran att svara på intervjuarens mest självklara fråga: ”Informerade du statsminister Fredrik Reinfeldt om Vattenfalls planerade förvärv av det holländska energiföretaget Nuon innan affären fullföljdes?”.

Med tålamod och en stor portion envishet ställde Aktuellts programledare gång på gång samma fråga till Maud Olofsson under den nästan tio minuter långa intervjun utan att få något svar. Maud Olofsson repeterade istället variationer på samma undanglidande svar – att det hon ansåg vara viktigt och det hon därmed ville svara på var om hon handlat i enlighet med de krav som den svenska konstitutionen kräver, det vill säga de frågor som hon ansåg att hon skulle ha fått om hon låtit sig frågas ut av konstitutionsutskottet.

Diskussionen som följde på Aktuelltintervjun har varit häftig och debattörerna har i stort sett varit eniga om att Maud Olofssons förhållningssätt var både ohederligt och löjeväckande. En betydande del av den efterföljande debatten har förstås handlat om själva sakfrågan: antingen har Maud Olofsson underlåtit att informera statsministern i förväg om Nuonaffären (och därmed farit med osanning när hon i tidigare intervjuer sagt att hon berättat för Reinfeldt om affären), eller så har hon verkligen lämnat den informationen, och motsäger då statsministerns vittnesmål i konstitutionsutskottet.

Ett annat debattspår har handlat om själva intervjun i Aktuellt. Varför lät den tidigare centerledaren och näringsministern sig intervjua när hon måste ha insett att detta var den självklara frågan hon skulle få (och som hon inte ville svara på)?

Och trodde Maud Olofsson att hon skulle ”komma undan” med den krystade svarskonstruktionen om vad konstitutionen kräver?

Vilket för oss över till frågan vilka råd en erfaren medierådgivare/-tränare skulle ge till Maud Olofsson inför en sådan intervju (och säkert har minst en sådan medverkat inför framträdandet i Aktuellt). Kring detta kan man förstås bara spekulera, men en kvalificerad gissning är att Maud Olofsson och hennes rådgivare missbedömde ihärdigheten hos Aktuellts intervjuare. Regel nummer 1 i alla intervjuförberedelser är att alltid förutsätta att de svåraste och tuffaste frågorna kommer att ställas och att förbereda svar på dessa. Säkert förväntade sig Maud & Co att få frågan om hon informerat statsministern, men räknade sannolikt med att intervjuaren skulle tröttna efter två undvikande – men ganska långdragna – svar och övergå till att fråga om andra aspekter på Nuonaffären.

Den andra frågan: vad skulle en medierådgivare rekommendera Maud Olofsson att svara, är betydligt knepigare. Huvudregeln inom all kriskommunikation är att alltid tala sanning. Lögner eller halvsanningar kommer alltid att slå tillbaka – förr eller senare. Men i det här fallet har vi redan två utsagor från två av landets ledande politiker som inte är samstämmiga. Talar den ena sanning, har den andra farit med osanning och vice versa. Maud Olofsson går med andra ord in i Aktuelltstudion med händerna bakbundna. Antingen måste hon själv krypa till korset och erkänna att hon inte var sanningsenlig när hon tidigare sagt att hon informerat statsministern. Eller så måste hon peka ut landets regeringschef som en lögnare. Ett minst sagt svårt val för vem som helst, inte minst för en före detta partiledare, näringsminister och vice statsminister.

Så sammantaget var det med största sannolikhet så att Maud Olofsson åkte till tv-huset i tisdags kväll väl medveten om att hon skulle få frågor som hon inte ville/kunde svara på och att hon skulle få kritik i efterhand, men att hon ändå gjorde bedömningen att hon skulle klara av intervjun med de förberedda undanflykterna och den stora rutin och intervjuvana hon besitter. Nu blev det inte så och vi som undrar vad som verkligen hände de där veckorna inför Vattenfalls köp av Nuon får vänta tills någon skicklig journalist lyckas gräva fram sanningen, eller till dess antingen Maud Olofsson eller Fredrik Reinfeldt i någon obestämd framtid bestämmer sig för att lätta på förlåten i sina memoarböcker.

I väntan på det får vi andra trösta oss med att det finns en ny intervjuklassiker som i alla medieutbildningar kan ta över som varnande exempel efter Bosse Ringholms bespottade presskonferens 1999.

Det här inlägget är en del i bloggutmaningen #Blogg100, att blogga minst ett inlägg om dagen i 100 dagar.