Om några dagar inleds årets upplaga av Almedalsveckan i Visby. I år är det valår – till och med supervalår – och därmed blir riksdagspartiernas framträdanden på Gotland den självklara starten på valrörelsen. Därför trängs i år ännu fler politiker än vanligt i den gamla medeltidsstadens trånga gränder. Och runt dem flockas ett enormt medieuppbåd med ambitionen att punktmarkera våra vanligaste politiker och fånga alla utspel, nya politiska förslag, försöksballonger och angrepp på politiska motståndare.

Sanna Rayman, ledarskribent på Svenska Dagbladet, beskriver i sin blogg Almedalsveckan som ”åsiktsjournalisternas högtid”, men har trots det bestämt sig för att inte resa till Visby i år. En orsak till att hon inte packar resväskan den här gången är en känsla av att ”de åsikter och analyser som föds i Almedalen inte har något bestående värde”.

Men det som verkligen bekymrar Sanna Rayman är att det under nästa vecka kommer att arrangeras över 3 300 olika evenemang under politikveckan i Visby – evenemang som Sanna Rayman inte tror kommer att locka särskilt många besökare.

”Dryga 3300 evenemang innebär väldigt många tomma stolar. Lyckligtvis spelar det ingen roll eftersom ingen ser de tomma stolarna. Inte heller rapporterar någon om dem. Bara det som syns och hörs från Almedalen har ägt rum.”, skriver hon i sin blogg.

Jag vet inte hur många upplagor av Almedalsveckan Sanna Rayman har deltagit i, men jag gissar att det är åtskilliga. Ändå har hon uppenbarligen bara sett halva Almedalen, eller kanske snarare en fjärde- eller femtedel. Partiledarnas framträdande i talarstolen i den lilla lummiga parken och seminarierna som riksdagspartiernas anordnar är bara en liten del av det som är Almedalsveckan. Resterande del av de över 3 300 evenemangen arrangeras av ideella organisationer, fackförbund, arbetsgivarorganisationer, branschorganisationer, företag, myndigheter, m fl.

Och, Sanna, evenemangen står inte tomma. Jag lovar.

Tvärtom kommer det nästa vecka att finnas en ”kritisk massa” i Visby av människor som är intresserade av så gott som alla de ämnen som behandlas på de 3 300 evenemangen. Sannolikheten för att ett seminarium eller en debatt är fullsatt, och att många får lyssna från korridoren eller genom ett fönster, är betydligt större än att stolarna gapar tomma.

Detta är nämligen den Almedalsvecka som de flesta besökare reser till Gotland för att delta i. Den Almedalsvecka som bara blir större för varje år som går och som fortsätter att locka allt större skaror samhällsintresserade. Den Almedalsvecka som Magnus Ljungkvist i en debattartikel i Dagens Samhälle beskriver som ”den enskilt största folkbildningshändelsen i Sverige”. Men som Sanna Rayman och hennes mediekolleger verkar helt okunniga – och dessvärre helt ointresserade – av. För de har ju fullt upp med partiledarnas och riksdagspartiernas Almedalsvecka. Och därför är det också den bild som en majoritet av svenska folket har av Almedalsveckan, eftersom det är den enda som visas i massmedias rapportering.

Det som engagerar tre fjärdedelar av Visbybesökarna under vecka 27 får tidningsläsare, radiolyssnare och tv-tittare aldrig höra talas om. Och vad som sägs på de 3 300 seminarierna, debatterna och övriga evenemangen får de aldrig veta.