I dag nås vi av den fruktansvärda nyheten att Sveriges Radios utrikeskorrespondent Nils Horner är död, skjuten till döds på öppen gata i Afghanistans huvudstad Kabul. Hans död blev ännu en obehaglig påminnelse om att journalistyrket på många håll i världen utövas med det egna livet som insats. Förra året miste 108 journalister livet när de rapporterade från olika oroshärdar världen över – flest dödsfall inträffade i inbördeskrigets Syrien. Ett antal händelser de senaste åren har visat även för oss svenskar hur farligt journalistyrket kan vara: attacken mot SVT:s Bert Sundström i Kairo, fängslandet av frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien och nu senast kidnappningen av Magnus Falkehed och Niclas Hammarström under deras reportagearbete i Syrien.

Med Nils Horners tragiska bortgång tystnar en unik journalistisk röst.

Han hade inte bara den fantastiska egenskapen att vara på plats där det hände, nästan innan vi andra hunnit inse vidden av det inträffade. Nils Horner hade också den ovanliga förmågan att fånga de enskilda människornas röst och låta dem få en framskjuten plats i nyhetsinslagen. För trots att Nils Horner rapporterade om alla de stora politiska händelserna i Burma, Pakistan, Afghanistan, Thailand och Japan, så är det de mänskliga mötena som etsar sig fast i minnet. Det är få journalister förunnat att som han på ett naturligt och chosefritt sätt samtala med överlevande för orkanen på Filippinerna eller tsunamin i Ache-provinsen, eller med fattiga sjuka som övernattar på trottoaren utanför ett indiskt sjukhus. Tutande lastbilar i Delhi, pinglande bjällror på getter i Pakistans bergstrakter, eller skränande gatuförsäljare i Bangkok, var ofta de bakgrundsljud som hördes i Nils Horners reportage.

I en tid när journalistisk närvaro och autenticitet blir alltmer sällsynt var Nils Horners rapportering i radions Ekosändningar ett välgörande undantag. Han lämnar ett stort tomrum efter sig i den svenska utrikesjournalistiken.

Det här in­läg­get är en del i bloggut­ma­ning­en #Blogg100, att blog­ga minst ett in­lägg om da­gen i 100 da­gar.