I dag, måndag, sänds första avsnittet av P1:s nya programserie ”Kvinnorna och pengarna”. I fem program kommer programledaren Camilla Wagner och hennes redaktion att undersöka varför det (fortfarande) är så få kvinnor på höga chefspositioner i det svenska näringslivet och varför bolagsstyrelserna (fortfarande) domineras av män.

För knappt ett år sedan skrev jag på denna plats om den då nypublicerade AllBright-rapporten. Det klena glädjeämnet i 2014 års rapport var att det för första gången någonsin var fler ledningsgrupper i svenska börsbolag som hade minst en kvinnlig ledamot, än de företag som hade en helt manlig ledningsgrupp.

I övrigt var AllBright-rapporten en genomgående (ännu mer) dyster läsning: det var fortfarande bara 15 börsföretag som hade en kvinnlig vd, att jämföra med 238 företag som leddes av en man.

Visserligen var inte längre Anders det vanligaste vd-namnet i Sverige (Johan var ny etta), men förra året fanns det fortfarande lika många börs-vd:ar som delade förnamn med mig, som det totala antalet kvinnliga vd:ar. Även andelen kvinnor i börsbolagens styrelser verkade ha slutat växa, och stannat strax ovanför 20 procent.

I en debatt nyligen hävdades att den ojämställda sammansättningen av styrelser och ledningsgrupper i dag helt enkelt är en spegel av en lika ojämställd sammansättning av elever för 25–30 år sedan på de prestigefyllda universitetsutbildningar som ofta leder fram till ledande chefsjobb inom svenskt näringsliv. Om det stämmer ser det på sikt ljust ut för jämställdheten eftersom Handelshögskolan, juristlinjen, läkarlinjen och andra eftertraktade högskoleutbildningar de senaste åren dominerats av kvinnor, som med sina höga gymnasiebetyg konkurrerat ut männen.

Men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Fördelningen mellan män och kvinnor i börsbolagens styrelser och ledningsgrupper är inte bara en rätlinjig funktion av könssammansättningen i prestigeutbildningarnas avgångsklasser ett antal år tillbaka i tiden. Redan för 15 år sedan fanns det många kvinnor på nivån alldeles under den översta ledningen i de svenska storbolagen – kvinnor som därmed borde varit predestinerade till vd-jobb och så småningom styrelseplatser.

Med facit i hand vet vi att det inte blev så och förklaringen är en företagskultur som gör att priset man måste betala för att nå toppen är för högt för de flesta kvinnor – och i sanningens namn även för de flesta män. Så länge arbetet som vd eller linjechef i de stora börsbolagen kräver en omänsklig arbetsinsats och att man väljer bort alla möjligheter att vara närvarande i sina barns liv (hämta på dagis, laga middag, hjälpa till med läxor, VAB:a, följa med på idrottsträningen, mm), så är det en kravprofil som allt färre kan och vill leva upp till. Och fram till nu visar historien att det är betydligt färre kvinnor än män som är beredda att göra den uppoffringen.

Så om de svenska börsbolagen menar allvar med sitt jämställdhetsarbete så räcker det inte med en strategi, det måste till en rejäl kulturförändring på allra högsta nivå (”culture eats strategy for breakfast”, som bekant). Att förändring är möjlig visar en lång rad exempel från offentligt ägda företag, mindre börsbolag och andra privatägda företag, där ett modernt ledarskap anpassat till nutidens krav har lett till kraftigt ökad jämställdhet – även på allra högsta nivå.